Vill be Sofie om ursäkt ännu en gång om hon läser detta.
Att mycket kan uppfattas fel är nu ett faktum. Du är mitt första barn och jag älskar dig högre än vad som kanske kan förstås och det gör mej ont att behöva leva långt ifrån dig men det är något man får försöka leva med. På  grund av olika omständigheter har vi inte träffats mer någon gång sedan du flyttade från mig, men jag respekterar att du bor där uppe. Jag kan förstå att du har många frågor och saknad. Det är alltid lätt att säga förlåt men det är ju alltid två som ska förstå förlåtet och i detta fall är det jag som säger förlåt. Livet går vidare i rask takt och du växer och utvecklas och det känns jätte jobbigt att missa en sådan stor bit av ditt liv men jag vet att vi kommer gå igenom allt det där senare i livet men i en komprimerad form. Jag hoppas du kommer må väl och även om du har en saknad så finns jag här och kommer inte släppa dig från min själ. Det ända jag kräver av dig är att jag vet var du är och att höra av dig när problem uppstår vilket jag inte vill ska hända men jag finns alltid här. Vi alla saknar dig och vi vill dig bara gott i ditt liv.